Att vara en ung mamma!

Ibörjan av graviditeten var jag helt överlycklig, ingen kunde sätta sig imot mig, Jag visste exakt, hade tänkt ut varenda lite detalj, inget skulle bli annorlunda. hade räknat ut hur mycket pengar jag skulle få så om någon fråga så drog jag upp hela historian. Jag berättade om hur min plan var, ingen vågade stå imot mig säga att jag har fel eller att jag var för ung för att bli mamma. Den 22 juni födde jag min Ottilia, Helt perfekt. Enda sen den dagen har allt blivit annorlunda. Att bli en mamma är en stor grej om man ska inte tror att man kan få de livet man en gång hade. Jag ångrar inte en sekund, De jag vill komma fram med, är hur jag känner idag 3 månader efter att mitt liv förändrades. Man hade så mycket man trodde på men som sedan vissade sig var helt fel. Under min graviditet så fick jag så himla mycket feedback, Alla var där och pratade om Bebisen som skulle komma och allt som vi skulle göra. Nu står man här 3 månader senare och vart tog alla löften vägen? Jag trodde att jag och mitt barn skulle kunna vara flexibla och åka in till stan vid 7 tiden och träffa mina kompisar, umgås och bara ha roligt. Riktigt så är inte verkligheten. De är lätt för dem som inte har barn att bara vända ryggen och umgås när de passar dem. Jag menar inte att dem har något ansvar men efter att man har fött barn så märker vilka som är ens riktiga vänner och vilka som bara är där bara för att dem får något för de! Människan är en läskig varelse som hela tiden försöker hitta vägar så att den själv vinner, Egoistisk och självisk och de äcklar mig! Jag orkar inte med allt, Jag har en familj som jag älskar högst på Jorden, Dem lägger jag alla min energi på och jag är öppen för att hitta på saker men jag kommer inte vara den som lägger ner en massa energi och sedan skiter allt sig. Ni vet att ni betyder väldigt väldigt mycket för mig men man orkar inte hela tiden bli sårad!!